Hej hjärtan!
Min lille kille har alltid varit väldigt mammig men nu är han det mer än någonsin tror jag. Framförallt på kvällar och nätter när han vaknar. Jag tycker att det är jätte mysigt att han är mammig och har alltid tyckt. Jag njuter av det sålänge han är det. För rätt som det är vaknar man väl upp en dag och han är 15 och vill absolut inte att mamma ens ska kliva in genom dörren till hans rum. Så det gäller att ta vara på tiden helt enkelt. Jag tycker det är supermysigt och jag är gärna den som nattar och tröstar när han vaknar och är ledsen och så. Men ibland ska jag i ärlighetens namn säga att det är lite jobbigt just på kvällarna när han vaknar innan vi har gått och lagt oss. För då är det ALLTID jag som måste ta det. David försöker verkligen och går många gånger in i sovrummet och försöket trösta men det är liksom lönlöst numera (ett tag gick det ibland) men numera är det helt kört. Han gallskriker som om han vore övergiven trots att David är där och tröstar allt vad han bara kan. Tills jag kommer in i rummet, då bara kryper han upp i min famn och somnar om direkt. Sen kan det vara lite svårt för mig att ta mig ut ur sovrummet igen. Ibland får jag ligga där inne en bra stund innan jag kan smyga ut igen. Ni kan förstå hur stressande det är när man ibland står inne på badrummet på kvällen och borstar tänderna och tvättar bort sminket och hör hur han börjar gråta. Då är David alltid snabb in såklart men som sagt så hjälper det inte. Han skriker hysteriskt och står jag där med tandkräm i hela munnen och rengöring i ansiktet, då vill jag gärna göra klart innan jag går in liksom. Har jag då dessutom tänkt gå och lägga mig inom kort så vill jag gärna göra mig helt klar så att jag kan lägga mig och somna själv också när jag väl går in och tröstar. Annars ska jag först in och trösta så tar det kanske 15-20 min innan jag kan gå ut därifrån och sen har jag kanske 5 min fix därute för att sen gå och lägga mig igen. Det känns ju så retligt så då brukar jag försöka göra mig helt klar och gå och släcka och allt sånt medan David tröstar där inne men alltså jag blir ihjälstressad av den situationen. Att höra hur han skriker hysteriskt ”mammmmaaaaaa mammmaaaaa”. Hjärtat går ju sönder och jag försöker alltid skynda mig så mycket jag bara kan men det tar ju sin lilla tid liksom. Dessutom har jag alltid massa bloggjobb att sitta med på kvällarna då jag inte vill göra det på dagen när Benjamin är vaken för då vill jag umgås med honom, så kvällarna är inte alltid så harmoniska och mysiga som man önskar. Titta på serier eller tv-program, det är högst ovanligt här hemma kan jag lova. Jag älskar som sagt att mitt hjärta är så mammig men just kvällarna när det är helt omöjligt att få avlastning från David då Benjamin bara går med på att bli tröstad av mamma – det kan vara väldigt stressande och jobbigt ibland. Speciellt de kvällarna jag har mycket att göra med bloggen och han vaknar flera gånger.
Jag vet inte vad det kan bero på att han är så extremt mammig just på kvällarna. För på dagarna är ju pappa bästisen som han älskar sååå mycket. Jag vet inte om det är vanligt, jag vet att jag var exakt likadan när jag var liten. Det var bara mamma som dög. Och min systers barn är också likadana. Kanske är det vi som är lite knasiga på något sätt, haha! Eller är det någon som känner igen sig och har/har haft det likadant?
Hursomhelst så är det såå himla mysigt att Benjamin är mammig, men det hade varit skönt om det gick att eliminera just den där stressen om kvällarna när man ibland skulle behöva lite hjälp med tröstning men när det är helt omöjligt.
Dela gärna med er hur ni har det ♡ Jag älskar att få höra om era erfarenheter.
KRAMAR
♡
(2018-01-14)
Senaste kommentarer