Marielle Winkler

Första tiden som mamma ♡

969B1417-B5D9-43F8-8C0F-72A6FE82F491

8EE18576-ED73-42FA-A63C-DAF508BAF4CB

En nyfödd liten Benjamin ♡
En nyfödd liten Benjamin ♡

 

 

Hej underbara ni ♡

Hoppas ni mår bra. Jag tänkte dela med mig utav mina tankar kring hur jag upplevde första tiden som mamma. Första veckorna och månaderna ♡ Att få barn är det absolut största i livet och utan tvekan det bästa i livet. Det finns inget som går att jämföra med det. Hela livet förändras och den lilla människan som kommer vänder verkligen upp och ner på hela ens värld. Allt blir till det bättre såklart och första tiden svävar man verkligen på moln och befinner sig i den där berömda bebisbubblan. Så oerhört mysigt och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att jag får uppleva det igen. Helt underbart!

Förutom att det är det mest underbara som finns att bli mamma så är det i ärlighetens namn ganska tufft också. Detta är något jag önskar att jag fick höra mer om innan jag fick barn, när man var gravid och förberedde sig på det lilla liv som skulle komma. Självklart förstod jag att det kunde bli många sömnlösa nätter osv men det var nästan ingen som pratade om känslorna som härjade runt i kroppen den första tiden. Nu i efterhand har jag ju förstått att de flesta känner som jag men det var nästan ingen som pratade om det och det hade jag önskat som gravid för första gången att få höra mer om. Första tiden känns det verkligen som att man ska sprängas av alla känslor man har inom sig. Den här extremt starka kärleken man känner för sitt barn, oron, känslan av att inte räcka till och inte hinna med ett enda dugg också sömnbrist och amningshormoner på det som får en att börja gråta av minsta lilla och svetten att lacka. Ja, första tiden är verkligen en omställning och stundvis väldigt tuff.

Frustrationen

Första tiden kände jag mig ofta väldigt frustrerad över att jag inte kunde göra allt det jag hade gjort tidigare. Och då pratar jag inte om att springa runt på stan och sånna grejer utan om att kunna duka fram kaffe och fika till gästerna, bädda sängen precis så som jag ville, skiva tomaterna till salladen just precis så som jag vill ha dem skivade osv. Ni vet småsaker helt enkelt. Man sitter ju där och ammar sin lille bebis stup i kvarten och precis när man skulle börja ställa iordning fikan för att gästerna skulle komma om en kvart då var det plötsligt dags för mat igen så då satt man där i soffan och ammade när det plingande på dörren och man hade inte fått gjort vad man skulle. David var verkligen en klippa hela första tiden och gjorde verkligen mycket hemma men det var just känslan av att inte kunna göra det själv, på sitt eget sätt. Det gjorde mig frustrerad. Istället för att behöva säga – ”gör så här, använd de assietterna, ta fram de glasen..” osv så ville jag bara kunna ställa mig upp och göra det själv men det gick ju inte alltid. Jag satt OFTA och läääänge och ammade i början och ibland kände jag mig lite låst även om det var sååå mysigt. Men det var just i början, innan jag hade vant mig vid att såhär är det nu och det är okej att det inte blir dukat precis så som jag hade tänkt mig. Ingen brydde ju sig ändå, alla kom ju bara för att få träffa vårt lille underverk. Jag tror och hoppas att jag har lärt mig av detta till nästa barn för nu när jag tänker på det så känner jag bara, varför släppte jag inte bara allt runtomkring mig och bara satt där i soffan och njöt. Och det gjorde jag med tiden men just i början när jag inte var van så kändes det stundvis lite tufft. Det var nog ingen som hade berättat för mig att man i början (iallafall jag gjorde det) sitter och ammar i typ 45-60 min i sträck för att pausa en timme typ och sen köra igång igen.

Oron

Den extrema oron jag kände i början var jag inte heller beredd på. Jag var så orolig över att något skulle hända Benjamin så jag höll på att bli knäpp. Framförallt oroade jag mig över plötslig spädbarnsdöd och att han typ skulle kvävas i sömnen. Fy bubblan alltså vad jobbiga de känslorna var. Jag hörde bara hur alla sa att barnen måste sova på ryggen när de är så små och helst för sig själva och inte tillsammans med föräldrarna bland massa farliga täcken osv. Och den ENDA Benjamin ville var ju att sova nära oss och helst på sidan tätt tätt intill mig. Och självklart ska man följa alla riktlinjer för detta är ju fruktansvärt nog sådant som verkligen kan hända (ryser bara jag tänker på det) men jag oroade mig så galet mycket. Vi kämpade och kämpade med att Benjamin skulle sova på rygg i sitt babynest och kunde hålla på flera flera gånger under en kväll/natt med att försöka lägga över honom där när jag hade ammat men alltså det gick verkligen inte. Och när vi till slut började släppa lite på detta och lät honom somna till bröstet och sova kvar där på sidan tätt intill mig så sov vi alla mycket bättre men jag vaknade ibland i panik och väckte honom så jag kunde se så att han levde. Jisses vad nojig jag var. Vi sov med en svag nattlampa på minns jag också just för att jag hela tiden skulle kunna se honom så att han andades och så. Nu fick vi ju barn mitt i sommaren och det var ju tur för täcke existerade inte, jo precis nere vid fötterna, men högre än så fick inte täcket komma då jag var så rädd att han skulle få det över sig om nätterna.

Sömnlösheten

Sömnlösheten är tuff. Man klarar ju det och kroppen är ju helt fantastisk för den ställer ju om på något sjukt sätt så man klarar mycket mer än vad man tror men jösses vad knäpp man blir efter ett tag. Benjamin sov ganska bra när han var så liten men just de första dygnen minns jag var tuffa. Jag hade inte sovit på 2 dygn när Benjamin föddes för första natten gick vattnet precis när jag skulle gå och lägga mig så den natten sov jag ingenting för jag var så chockad och nervös inför vadå som skulle hända inom de närmsta dygnen. (Han föddes två veckor för tidigt – därför var jag lite chokad). Andra natten så hade jag värkar och låg på förlossningen så då sov jag inget heller. Så på fredagsmorgonen när han föddes så hade jag inte sovit något alls på två nätter. Men då hade jag så mycket adrenalin efter förlossningen och var hög på kärlek och lycka över att ha blivit mamma så då kände jag mig ändå pigg. Benjamin sov typ hela den dagen men vi var vakna och bara satt och tittade på honom och pratade. När kvällen väl kom var jag sååå trött, efter två sömnlösa nätter och en förlossning, så då såg jag fram emot att sova. David fick inte stanna kvar på BB pga platsbrist så han åkte hem men Benjamin hade ju sovit hela dagen så jag tänkte att det kommer han ju fortsätta med att göra inatt också. Inga problem tänkte jag. Lagom vid 22-tiden började hans oroliga period och han grät jätte mycket, ammade, grät, ammade grät… och jag ville inte störa den mamman och bebisen som vi delade rum med så jag gick runt i korridorerna på BB hela natten, fram och tillbaka… Vid ca 07.00 på morgonen somnade Benjamin och då slumrade jag till lite också tills David kom vid 08.00 och då var det dags för frukost. Lite vila fick jag sen där på förmiddagen mellan amningarna men annars ingen sömn det dygnet heller. Nästa natt var det likadant, jätte ledsen och orolig hela natten. Det enda som hjälpte var att amma och gå fram och tillbaka i korridorerna. Dagen efter det åkte vi hem från BB och jag var sååå trött! Nu hade det alltså gått 4 nätter utan någon sömn alls och första natten hemma var likadan. David försökte hjälpa till och avlasta men det var mest amma och mamma han ville ha hela tiden. Den natten somnade han dock vid 04.00 och jag la då över honom till David minns jag för jag skulle gå på toaletten och när jag kom ut så sov han fortfarande så jag gick in i sovrummet och la mig en stund. Jag tänkte att om jag bara får 30 min sömn är jag lycklig. Klockan 08.00 vaknade jag och var helt chockad för då låg David ute på soffan fortfarande med Benjamin i famnen och han hade inte vaknat än. Den dagen svävade jag på moln minns jag. Jag hade fått 4 timmars sammanhängande sömn. På 5 dygn! Det var lycka! Haha, efter det vände det dock och Benjamin började förstå att man sover på natten.

Att inte känna sig tillräcklig

Det är så mycket nytt man ska lära sig på så kort tid för vissa saker går ju bara inte att lära sig förrän man står där med sin bebis i sin famn. Allt från amning till att lära sig att förstå sitt barn. Det tar tid och i början kände jag mig ibland otillräcklig för att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra i vissa situationer. Men det är okej att inte alltid veta och man gör sitt bästa och till slut lär man sig att förstå sig på sitt barn mer och mer och då blir det lättare. Alla barn är ju så olika dessutom så det finns liksom inget färdigt facit.

Hormoner och baby blues

Alla dessa hormoner som far runt i kroppen alltså. Först ha varit gravid i 9 månader och haft massa gravidhormoner till att föda barn och börja amma och få massa amninshormoner. Jösses alltså, det är inte konstigt att man börjar gråta titt som tätt utan att ens veta varför. Och den där baby bluesen när den slog till där dygn 3 ungefär. Att bara gråta gråta gråta utan att ens veta varför. Sjuk känsla. Jag minns att jag grät bara jag tittade på Benjamin, jag kände sådan extremt stark kärlek och var samtidigt så överväldigad av allt. Detta var jag dock lite beredd på för det hade både mamma och min syster ”varnat” för och jag minns det så starkt från när min syster fick Stella och jag kom hem till dem första dagen dem hade kommit hem från BB. Hon satt i soffan med Stella på sitt bröst och hon bara grät och grät. Vad är det undrade jag, och då började hon skratta, sen grät hon igen… ja man är verkligen uppe bland molnen någonstans där i början.

Det är verkligen det bästa i livet att få barn men jag tycker man ska kunna prata om det som är jobbigt också. För självklart är det jobbigt. Annars vore det ju konstigt. Allt som händer både kroppsligt och inombords, en riktig berg och dalbana. Och samtidigt få denna nya lilla människa till sig som man ska lära känna. Så mycket känslor!

Sen är det ju självklart så att alla har det olika. Vissa har det säkert lättare än oss i början och sen finns det ju självklart dem som har det miljoner gånger tuffare än oss. Jag kan ju bara föreställa mig hur det är att ha en bebis med kolik exempelvis som skriker nätterna igenom i flera månader. Herrejösses alltså! Men allt går och denna tiden är så himla kort så man lyckas ju såklart att ta sig igenom det mesta. Och nu kan jag saaaakna den tiden jätte mycket. Tänk så gosigt det var ♡

Är det många av er kära läsare som är gravida?

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats