Marielle Winkler

Ni som följt mig ett tag vet hur mycket amningen har betytt för mig. Det har varit en så viktig del av både mitt och Benjamins liv det senaste (nästan) året och jag har verkligen velat amma tills vi båda känt oss redo att sluta. Senaste månaderna har jag bara ammat kväll och natt och sedan några veckor tillbaka har vi bytt ut kvällsamningen mot gröt och jag har sedan dess bara ammat på nätterna när han har vaknat och behövt tröst. Med blandade känslor så bestämde jag och David oss för i fredags att vi skulle ta striden den natten och försöka att inte ge honom någon mat den natten. Helt inställda på att det skulle bli megakämpigt och ta flera nätter av sömnlöshet och halvt ryggskott efter allt vaggande så gick första natten över förväntan. Han vaknade ungefär fyra gånger den natten och var då ledsen. Jag fick stå och hålla honom i famnen och vagga honom och det tog ett tag att trösta honom. Ca 20 minuter sedan somnade han om igen och så fick vi göra då ca fyra gånger. Jobbigt att se honom så ledsen men det var ändå över förväntan mot vad vi var beredda på. Då blir väl nästa natt tuffare tänkte vi men nej. Andra natten sov han bättre än någonsin och vaknade till några gånger då också men somnade om efter bara någon minut med lite vaggning två av gångerna och buff på rumpan de andra. Efter det har det bara gått bättre och bättre för varje natt. Han sover bättre än någonsin och när han vaknar till så är det lätt att trösta honom och få honom att somna igen. Nu nöjer han sig med att man bara är där tätt intill honom och håller om honom eller buffar lite på rumpan så somnar han gott igen. Vi är typ i chock att det gick så här lätt att vänja av honom med att amma på natten. Och att amma överhuvudtaget för den delen. Min duktiga kille. Jag är verkligen sååå stolt över honom. På ett sätt kan man ju tänka då – varför gjorde vi inte det här tidigare. Men nej – trots att han sover bättre nu så är jag ändå såååå glad att vi inte har stressat fram detta. Och jag är både glad och tacksam över att jag har kunnat amma så pass länge. Sentimental var jag i helgen och tänkte på den där allra första gången på förlossningen när barnmorskan la honom till mitt bröst och jag var så lycklig och stolt över att han direkt förstod hur han skulle göra. Det var en så lycklig stund och jag har älskat att amma och få den otroligt mysiga stunden med mitt barn sedan dess. Och nu är han helt plötsligt så stor och jag har slutat amma. Flera tårar har runnit men det känns ändå så bra. Vi var redo nu. Både Benjamin och jag.

♡